Turtles In Time

Av alla dom spel jag haft äran att uppleva på Super Nintendo så har jag nog, efter Zelda, A Link to the Past, mest timmar i Turtles In Time. En uppföljare till det klassiska arkadspelet Turtles Arcade som först landade i arkadhallarna 1991 och porterades över till SNES 1992 med vissa förändringar, Slash lades till tillsammans med Tokka, Rahzar och Super Shredder från TMNT II spelfilmen.
Det första jag tänker på när tänker på Turtles In Time var kartongen spelet kom i. Box-arten på den var sinnessjuk för en 7-8:åring som jag, det enda jag hade haft tidigare var ju 1987 tecknade serien och det var viss skillnad, se nedan. Fine att spelet fortfarande var mer åt det tecknade hållet, men oj oj den där kartongen fick mig att gå i taket, dom såg så grymt badass ut. Det var lite samma sak som när jag såg Turtles  orginalserien som jag skrivit om tidigare, fast vid mycket yngre ålder.

Arkadversionen hade 4 player Co-Op men SNES versionen fick nöja sig med 2 spelare. Spelet i sig kom som sig bör med 4 spelbara sköldpaddor och den absolut snyggaste karaktärsvalsskärmen i spelhistorien. 

Alla Turtles hade samma rörelseschema men dom hade alla olika tekniker tack vare sina vapen, Donatello hade längre räckvidd med sin bo-stav men slog lite segare, Rafael och Michelangelo var snabba med kort range och Leonardo var en allround fighter med sina svärd. 
Striderna var väldigt välbalanserad och fienderna många och varierande. Bossfighterna var ikoniska skurkar med animationer att dö för, Baxter Stockman på första banan är nog den häftigaste. På tal om häftiga saker, första gången man kastade en fotsoldat rakt mot skärmen trodde jag min lilla hjärna skulle explodera. När man sedan ska fightas mot Shredder, och ens ända sätt att skada honom är att kasta fotsoldater mot skärmen?? Min underåriga hjärna exploderade och jag fick ligga på intensiven i 3 veckor efteråt medans dom pusslade ihop min hjärna.

2009 kom en re-make till XBLA som var helt ok, det var i princip samma spel men med lite inslag från Hyperstone Heist som var versionen till Mega Drive. Grafiken var omgjord i 3d, men känslan var inte densamma. Det positiva var att man kunde spela 4 player Co-Op över nätet, synd att ingen gjorde det bara.

Till sist ska jag som vanligt nämna musiken, det är så fruktansvärt bra så jag blir varm inombords bara av tanken. Musiken passar bra in till alla dom tidsepoker Turtles hamnar i och alla låtar är såklart härligt 90 tal. Favoriten får dock blir Big Apple 3am, en härlig remix av titelsången från den tecknade serien och en perfekt öppning på ett fruktansvärt bra spel. Njut. När ni njutit klart så tycker jag att ni ska spela spelet om ni inte redan gjort det.

//D